Våråsen's Lancelot Luring
Publicerat: 2011-11-24 Kl: 12:17:22 | I kategori: Allmänt | 3 kommentarerSåg på Efter Tio med Malou för en stund sen och det pratades om människans bästa vän - Hunden! Och det pratades om att ta bort sin bästa vän efter många års vänskap. Mina tankar gick direkt till vår älskade älskade hund Luring som vi tog bort för 6 år sen (2005). Han hade haft problem med att bajsa ett bra tag, och Susanne (pappas fru) bokade tid hos veterinären. På den tiden jobbade jag på McDonalds och av ngn anledning så var jag fast besluten över att följa med till veterinären, fråga mig inte varför! Kvinnlig intuition? Nånstans förstod jag väl innerst inne vad som komma skulle att jag verkligen skulle med! Jag menar, det var inte första gången Luring åkte till veterinären... Jag fick böna o be för att få gå tidigare från jobbet och jag hade tur!
Luring avskydde att åka till veterinären och liksom kröp när man kom fram, ville aboslut inte vara där! Stackarn! :( Efter en ganska snabb undersökning, kommer inte ihåg om han blev röntgad men det tror jag inte, så konstaterades att han hade som fickor i ändtarmen vilket gjorde att när han försökte bajsa så trycktes bara bajset undan i dom sk fickorna! Måste ha gjort otroligt ont, stackars hjärtat! :( Det skulle gå att operera men det är en otroligt lång rehabilitering efter en sån operation och eftersom han var så gammal så avrådde veterinären till operation.
Istället rådde hon oss till att låta honom somna in. Var så otroligt svårt att ta in! Han satt ju där på golvet o tittade på oss med svansen viftandes och såg så obekymrad ut, skulle vi göra slut på det livet? Han var ju så pigg! Märktes inte annars att han hade problem, bara när han skulle bajsa! Veterinären sa att vi antingen kunde ta hem honom o boka en tid om några dagar, "så vi kunde få tid att säga hejdå", eller ta bort honom på en gång. Herregud vilket beslut att fatta! Vi som "bara" skulle in och kolla upp varför han var så hård i magen som vi trodde... Vilken totalvändning! Han skulle få dö, hunden som älskade livet och allt som hörde livet till! Stackars pappa som var på jobbet helt ovetandes. Susanne tyckte att han fick bestämma, om han ville säga farväl eller inte. Pappa sa att han inte orkade. Ta bort honom på plats. Och han hade rätt, vad skulle man göra de dagarna fram till dagen D? Stackarn skulle ju definitivt känna på sig att nåt var i görningen. Nej, vi kände att detta var det bästa. Hur svårt det än var.
I väntan på att veterinären skulle komma tillbaka med sprutan gav jag honom allt godis jag kunde hitta, och Luring verkade lyckligtvis helt ovetandes. Han var sitt vanliga jag, när man pratade med honom så tittade han på en med sina fina bruna ögon, spetsade sina lurviga öron och vickade på huvudet så man verkligen såg hur han försökte allt för att förstå vad man sa. Han var så fin!
Veterinären kom tillbaka och gav honom lugnande, tog en liten stund innan han la sig ner. Huvudet i Susannes knä. Somnade tillslut in med oss vid sin sida. Allt gick väldigt lugnt o stilla till. Jag satt kvar en stund men tillslut kände jag att jag bara behövde komma därifrån. Jag tog hans koppel och gick ut. Susanne satt kvar en stund till. Kopplet har jag kvar än idag och kommer alltid ha.
Luring blev 11 år gammal.
Några dagar senare fick vi en fin träurna med hans aska i som vi senare spred över havet ute på Väddö. Han älskade vatten och landet var hans favoritställe.
Älskade, älskade Luring! Du kommer alltid att ha en alldeles egen plats i mitt hjärta. För all framtid!
Luring avskydde att åka till veterinären och liksom kröp när man kom fram, ville aboslut inte vara där! Stackarn! :( Efter en ganska snabb undersökning, kommer inte ihåg om han blev röntgad men det tror jag inte, så konstaterades att han hade som fickor i ändtarmen vilket gjorde att när han försökte bajsa så trycktes bara bajset undan i dom sk fickorna! Måste ha gjort otroligt ont, stackars hjärtat! :( Det skulle gå att operera men det är en otroligt lång rehabilitering efter en sån operation och eftersom han var så gammal så avrådde veterinären till operation.
Istället rådde hon oss till att låta honom somna in. Var så otroligt svårt att ta in! Han satt ju där på golvet o tittade på oss med svansen viftandes och såg så obekymrad ut, skulle vi göra slut på det livet? Han var ju så pigg! Märktes inte annars att han hade problem, bara när han skulle bajsa! Veterinären sa att vi antingen kunde ta hem honom o boka en tid om några dagar, "så vi kunde få tid att säga hejdå", eller ta bort honom på en gång. Herregud vilket beslut att fatta! Vi som "bara" skulle in och kolla upp varför han var så hård i magen som vi trodde... Vilken totalvändning! Han skulle få dö, hunden som älskade livet och allt som hörde livet till! Stackars pappa som var på jobbet helt ovetandes. Susanne tyckte att han fick bestämma, om han ville säga farväl eller inte. Pappa sa att han inte orkade. Ta bort honom på plats. Och han hade rätt, vad skulle man göra de dagarna fram till dagen D? Stackarn skulle ju definitivt känna på sig att nåt var i görningen. Nej, vi kände att detta var det bästa. Hur svårt det än var.
I väntan på att veterinären skulle komma tillbaka med sprutan gav jag honom allt godis jag kunde hitta, och Luring verkade lyckligtvis helt ovetandes. Han var sitt vanliga jag, när man pratade med honom så tittade han på en med sina fina bruna ögon, spetsade sina lurviga öron och vickade på huvudet så man verkligen såg hur han försökte allt för att förstå vad man sa. Han var så fin!
Veterinären kom tillbaka och gav honom lugnande, tog en liten stund innan han la sig ner. Huvudet i Susannes knä. Somnade tillslut in med oss vid sin sida. Allt gick väldigt lugnt o stilla till. Jag satt kvar en stund men tillslut kände jag att jag bara behövde komma därifrån. Jag tog hans koppel och gick ut. Susanne satt kvar en stund till. Kopplet har jag kvar än idag och kommer alltid ha.
Luring blev 11 år gammal.
Några dagar senare fick vi en fin träurna med hans aska i som vi senare spred över havet ute på Väddö. Han älskade vatten och landet var hans favoritställe.
Älskade, älskade Luring! Du kommer alltid att ha en alldeles egen plats i mitt hjärta. För all framtid!
Kommentarer
Postat av: Mette
Men SLUTA skriv sånt dær, sitter ju før fan å grinar nu! :(
Postat av: Sanna
Åh vad fint det har blivit här på bloggen! :)
Postat av: SM
Tänk att tårarna aldrig vill ta slut!
Trackback
